If god is with us then what could stand against?!

Ligger på sängen. Tankarna flyger runt. Och dem tar aldrig slut. För dem leder ingenstans. Jag bara funderar, och funderar och funderar. Ja, ni vet. Jag är så ledsen över att inget är som förr, att ingen är sig lik. Att alla har blivit någon form av moster, någon som bär på en mask som jag inte kan få av, som dem själva inte vill få av. Och jag undrar liksom, varför gör dem så, varför är dem inte bara så som dem var innan. Det skrämmer mig faktiskt. Tänk om jag går runt och blir konstig till slut. Bara för att alla har förändrats. Jag har sagt åt mig själv så många gånger att jag ska sluta vara för snäll, att jag ska sluta bry mig om de som inte bryr sig om mig, att jag ska lära mig säga nej när jag känner för det och att ingen ska få trampa ned mig. Men jag är fortfarande där jag var då jag bestämde mig för att tränga bort de som gjorde mig illa till mods. Jag är en grubblare, jag tänker för mkt och repeterar alla tankar minst 2 gånger om. Varför, jag vet inte. Men jag är trött på det här. Vill Lämna allt bakom mig. Alla människor jag känner. Helt ärligt.. Alla utom mina 3 män. pappa, kille och lillebror.